Passo Fedaia

"Om man klättrar till fots så värker det till och med i skenbenen"  -  Angelo Zomegnan


Ja, ni kanske förstår varför jag tagit det lite lugnt på de två innan detta monster då jag visste att efter 10 mil cykling blir det 11-12 % i fem km . Efter den modesta första delen så brantar det till rejält sista halvan. Startskottet för lårmuskelvärken är byn Malga Ciapella och framför dig ser du bara en brant rak väg. Avsnittet har smeknamn som segrarnas kyrkogård, dödens dal och rädslans korridor. Och det är bara att hålla med, det här har varit den enda klättring jag sett cyklister vandra bredvid sin cykel istället för att försöka trampa. I klättringen första del hade jag som huvudmål att inte jobba på den lättaste växeln. Jag ville kunna växla en lättare när det branta började. Skulle liksom kännas lite bättre psykologiskt. Det psykologiska satt väl kvar i minnet i säkert 10 sekunder. Sen var det en kamp mot berget, benen och hjärtat. Med drygt 2,5 km kvar till toppen kom det äntligen några serpor som gjorde att benen fick några sekunder av barmhärtighet. Fedaia är en überhård klättring om än inte lika grym som Mortirolo. Om ni sen inte ligger på bromsarna ned mot Canazei så har ni alla möjligheter att slå ert hastighetsrekord. Rakt och brant, precis som på andra sidan.

Sjätte och sista klassikerklättringen för den här gången.

I bakgrunden Dolomiternas drottning Marmolada. Framför den min drottning Märta.

Rundan: http://www.strava.com/activities/156698012

Passo Giau

"En smäll på käften"  -  Ivan Basso

"Giau tar aldrig slut"  -  Damiano Cunego


Dagens andra klassikerklättring skulle gå över Passo Giau. Kände mig lite matt i benen under de platta partierna innan klättringen och det bådade ju inte så gott. Men så fort vägen började slingra sig uppåt så kändes det ok igen. Klättringen från Selva di Cadore är lite tuffare än den från Pocol, 9,1% i snitt och drygt 10 km lång. Men precis som Pordoi så är det en jämn stigning och då blir det inte heller så där sjukt jobbigt utan pulsen kan hållas någorlunda jämn. Väldigt fina vyer med höga Dolomittorn var man än vänder blicken och det är inte så konstigt att klättringen går under namnet skönheten och odjuret. Obarmhärtig och skoningslös kan man också läsa i Bergtagen och det är väl bara att hålla med.

Fyra fordon men bara en som är vacker.

Giau - så skön när man är uppe

"Espressomaskinisten vid sin blanka maskin, pumpar kopparna halva med svart bensin"  -  Plura Jonsson

Passo Pordoi

"Vägen från Canazei ringlar sig först genom en sval och väldoftande barrskog, sedan förbi alpängar beströdda med edelweiss för att till sist ta sig till toppen via 28 hårnålskurvor."  -  Daniel Friebe

Efter att ha förflyttat mig från Alperna till Dolomiterna och i Canazei hittat ännu ett trevligt familjärt hotell så var det efter några lugnare cykeldagar dags för resans kungaetapp. 3 klassiska klättringar skulle klaras av och det börjande med Passo Pordoi. 13 km med en snittlutning på 6 % och aldrig över 7,2. Jämt och fint och perfekt för att spara kraft till det som komma skulle. Denna dagen var det också Sellaronda Bike Day vilket medförde att vägarna upp och ner för Pordoi var avstängda för bilar och mc. Och det är inte ens ett lopp utan bara ett sätt att umgås. Hemma stänger de inte ens vägarna när det är SM. Är också mycket roligare att klättra när man hela tiden passerar eller blir passerad av andra cyklister. Vet inte hur många som rastade sina fullblod men det var fantastiskt att se. Sellarondan tog norrut i Arabba över Passo Campolongo medan jag fortsatte österut. I Arabba tog jag denna lilla video som visar på den avslappnade stämningen. Nedförskörningen mot Arabba var mycket trevlig och man imponeras av hur duktiga en del är nedför. 

Ännu en toppselfie.

Man undrar en sån här dag hur många cykelklubbar det finns i Italien. Dessa var varje fall väldigt stilfulla som matchar cykel och kläder.

Så grant så.

Hotellet jag bor på: http://www.chaletvaleruz.it/

Passo di Gavia

"En resa, ett äventyr, en berättelse - en nordisk, nordlig polarfärd"  -  La Gazaetta dello Sport

(idag är det asfalt hela vägen)

Efter Mortiroloklättringen kände jag mig matt i kroppen och ville bara tillbaka till hotellet. Inte ens en härlig baguette och latte i Vezza D'Oglio gav mig några krafter tillbaka. Hade laddat en runda i min Garmin där Gavia skulle klättras på vägen hem men tänkte att den tar jag hellre när jag fått sova en natt. Så jag stannade och frågade efter plattaste vägen till Bormio men det visade sig att det hade blivit en lång omväg. Så det var bara att styra cykeln mot Gaviapasset. Solen sken och det blev till en början en ganska så behaglig klättring. Fantastiska vyer och det kändes trots allt helt ok. Men jag visste också att det kommer att göra ont under de brantare partierna. Och det gjorde det verkligen. På slutet bad jag till högre makter att det inte skulle gå över 10 % för då fanns risken att jag skulle parkera. Gavia är nästan lika populärt som Stelvio för motorcyklister och jag tror nog jag mötte över 300 BMW cyklar. Väl på toppen var jag tvungen att ta fika nr 2. Coca-Cola och kaka vilket gjorde att lite krafter kom tillbaka. Nu behövs det ju inte så mycket krafter för att ta sig ner för Gavia och sista delen in mot Bormio är det stor väg så där behöver man inte ens använda de sura musklerna till att bromsa för några serpor. Efter lite kortare avsnitt av pavé var det gudomligt skönt att rulla in i Bormio och kunna pricka av två stycken HC klättringar.

Efter energiintaget.

Oh så vackert som Vacchi skulle ha sagt.

Rundan: http://www.strava.com/activities/155501611

Passo del Mortirolo

"Det är en hemsk klättring. Den vore perfekt på en mountainbike. På de tuffaste partierna körde jag på 39x27 och det gjorde ont. Det gjorde verkligen ont. Mortirolo är den svåraste klättringen jag någonsin kört."  -  Lance Armstrong

Då kan man ju tänka sig hur det kommer att kännas för en som inte är genomdopad. Har gått och gruvat mig för denna klättring och varit osäker på om min utväxling 39x30 skulle kunna ta mig upp utan att behöva kliva av cykeln. Då jag skulle ta Gavia direkt efter och var ganska sliten sen Stelvio igår så startade jag med inställningen att hålla pulsen på en hanterbar nivå. Det höll i ca 2 km. När det blir upp mot 15 % lutning spelar det ingen roll hur sakta man trampar. Det svider i ben och lungor och hjärtat gör allt för att få ut nytt syresatt blod till de stackars lårmusklerna. Försökte ändå tänka positivt med att den är ju inte så lång. Men när snitthastigheten är drygt 10 km/h så tar det sin lilla tid ändå. 39 serpentiner och efter några av dem så kunde det vara ett lite flackare parti men aldrig att det var serpa och flackt två gånger i rad. Efter ett tag så förstod man att vila så mycket det bara gick när det var lite flackt (så där en 6-7 %) för efter nästa serpa kommer det bli überbrant igen. Här var ingen trafik alls så man kunde ta varje serpa med största möjliga svängradie så att benen fick några sekunders "vila". Denna klättringen var mycket trevligare än Stelvio och Gavia. Med sin skog och vackra hus längs vägen var det lite som att köra hemma. Bilar och motorcyklar såg man inte skymten av och känner man att man klarar de branta partierna är det en klättring jag verkligen kan rekommendera. Även nedförskörningen mot Monno var behaglig och trevlig. 

Är man Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna så skall man såklart ha ett bergspass i Italien uppkallat efter sig.

En liten friggebod i bergen vore ju trevligt att ha.

Rundan: http://www.strava.com/activities/155501611

Passo dello Stelvio

"De flesta av de stora passen har sin individuella och varierande prakt, sprungen ur ingenjörskonst och vackra vyer. För mig har Stelvio allt som alla de andra har, och mer än vad alla de andra har tillsammans"   -  Hugh Merrick

Äntligen är det dags att få påbörja resan mot de femtio topparna. Med cykeln i bilen gav jag mig iväg för några dagar sen. Körde ner till Hamburg för att där sätta bilen på ett Autozug som tog mig ner till München och lät mig slippa köra 80 tråkiga mil genom Tyskland. Efter trevligare mil i alperna så hittade jag ett billigt och familjärt bed & breakfast i Bormio. Härifrån tänker jag utgå när de första tre klättringarna skall prickas av. Inspiration till att börja just här fick jag efter att ha läst en trevlig klättringsberättelse på Aktivitusbloggen (länk nedan). Så jag rivstartade idag med Passo dello Stelvio från Bormiosidan och med förväntan och respekt tog jag mig an de knappa 22 km med 7 % snittlutning. Då jag är en sån där barnslig Stravanörd och benen var pigga efter några lugna dagar så gällde det här att försöka spetta på så gott det gick. Vet att jag kan ha ett VAM (Vertical Ascent in Meters / hour) på en bit över 1100 när jag ger järnet och klättringen är drygt  10 km med 6 %. Skulle jag klara ett VAM på över 1000 så skulle jag blir topp 100 på Stelvio :-). Började kontrollerat med en stigande pulskurva. När det sen stod 14% i asfalten efter 12 km så stack såklart pulsen upp över rött men när det "planade" ut igen så var jag tillbaka på den ansträngningsnivå jag ville vara på. Finns ett behagligt parti efter knappt 18 km där lutningen är 2-3 %. Skönt sånt för ben och huvud. På slutet brantade det till lite samtidigt som det började hagla men med bara några km kvar till toppen var det inget som störde. Härlig känsla att ha nått toppen men nu var det bråttom att få på sig mer kläder då termometern visade 5 grader. Hade fått tipset innan att jag skulle åka ner andra sidan till Prato och ta en fika och sen klättring 24 km med 8 % tillbaka. På väg upp tänkte jag att det gör jag aldrig men det räcker med några minuters vila för minnet är märkligt kort när det gäller ansträngningslidande.

På väg ner till Prato. Vissa cyklar, andra målar stenar.

Klättringen tillbaka gick klart långsammare där jag försökte ligga på drygt 80 % av min maxpuls. Men när det kom två tunna Italienare och körde om efter 12 km så gjorde jag ett tafatt försök att gå med. Men benen var rejält trötta nu så det blev inte många hundra meter jag kunde göra dem sällskap. Och inte blev det lättare när toppen närmade sig, benen värkte allt mer och sista 10 km på 9 %. På toppen hade haglet bytts ut mot snö men det var så lite så det äventyrade inte nerfarten. Stelvio är såklart vacker och praktfull men trafiken förstör lite av upplevelsen. Trevligt med alla cyklister men bilar och framförallt motorcyklar gör att man hela tiden måste vara uppmärksam.

På toppen av Stelvio efter klättringen från Prato.

Foto från toppen mot Pratosidan

En hel del snö kvar på toppen

LÄNKAR

Bed and breakfast Bormio : B&B Meuble Dante

Klättringberättelse Stelvio:  http://aktivitus.wordpress.com/category/reseberattelser-fran-aktivitus-kunder/

Rundan: http://www.strava.com/activities/155096316