50 klassiska klättringar: Passo dello Stelvio

"De flesta av de stora passen har sin individuella och varierande prakt, sprungen ur ingenjörskonst och vackra vyer. För mig har Stelvio allt som alla de andra har, och mer än vad alla de andra har tillsammans" - Hugh Merrick

Äntligen är det dags att få påbörja resan mot de femtio topparna. Med cykeln i bilen gav jag mig iväg för några dagar sen. Körde ner till Hamburg för att där sätta bilen på ett Autozug som tog mig ner till München och lät mig slippa köra 80 tråkiga mil genom Tyskland. Efter trevligare mil i alperna så hittade jag ett billigt och familjärt bed & breakfast i Bormio. Härifrån tänker jag utgå när de första tre klättringarna skall prickas av. Inspiration till att börja just här fick jag efter att ha läst en trevlig klättringsberättelse på Aktivitusbloggen (länk nedan). Så jag rivstartade idag med Passo dello Stelvio från Bormiosidan och med förväntan och respekt tog jag mig an de knappa 22 km med 7 % snittlutning. Då jag är en sån där barnslig Stravanörd och benen var pigga efter några lugna dagar så gällde det här att försöka spetta på så gott det gick. Vet att jag kan ha ett VAM (Vertical Ascent in Meters / hour) på en bit över 1100 när jag ger järnet och klättringen är drygt 10 km med 6 %. Skulle jag klara ett VAM på över 1000 så skulle jag blir topp 100 på Stelvio :-). Började kontrollerat med en stigande pulskurva. När det sen stod 14% i asfalten efter 12 km så stack såklart pulsen upp över rött men när det "planade" ut igen så var jag tillbaka på den ansträngningsnivå jag ville vara på. Finns ett behagligt parti efter knappt 18 km där lutningen är 2-3 %. Skönt sånt för ben och huvud. På slutet brantade det till lite samtidigt som det började hagla men med bara några km kvar till toppen var det inget som störde. Härlig känsla att ha nått toppen men nu var det bråttom att få på sig mer kläder då termometern visade 5 grader. Hade fått tipset innan att jag skulle åka ner andra sidan till Prato och ta en fika och sen klättring 24 km med 8 % tillbaka. På väg upp tänkte jag att det gör jag aldrig men det räcker med några minuters vila för minnet är märkligt kort när det gäller ansträngningslidande.

På väg ner till Prato. Vissa cyklar, andra målar stenar.

Klättringen tillbaka gick klart långsammare där jag försökte ligga på drygt 80 % av min maxpuls. Men när det kom två tunna Italienare och körde om efter 12 km så gjorde jag ett tafatt försök att gå med. Men benen var rejält trötta nu så det blev inte många hundra meter jag kunde göra dem sällskap. Och inte blev det lättare när toppen närmade sig, benen värkte allt mer och sista 10 km på 9 %. På toppen hade haglet bytts ut mot snö men det var så lite så det äventyrade inte nerfarten. Stelvio är såklart vacker och praktfull men trafiken förstör lite av upplevelsen. Trevligt med alla cyklister men bilar och framförallt motorcyklar gör att man hela tiden måste vara uppmärksam.