"Det är en hemsk klättring. Den vore perfekt på en mountainbike. På de tuffaste partierna körde jag på 39x27 och det gjorde ont. Det gjorde verkligen ont. Mortirolo är den svåraste klättringen jag någonsin kört." - Lance Armstrong
Då kan man ju tänka sig hur det kommer att kännas för en som inte är genomdopad. Har gått och gruvat mig för denna klättring och varit osäker på om min utväxling 39x30 skulle kunna ta mig upp utan att behöva kliva av cykeln. Då jag skulle ta Gavia direkt efter och var ganska sliten sen Stelvio igår så startade jag med inställningen att hålla pulsen på en hanterbar nivå. Det höll i ca 2 km. När det blir upp mot 15 % lutning spelar det ingen roll hur sakta man trampar. Det svider i ben och lungor och hjärtat gör allt för att få ut nytt syresatt blod till de stackars lårmusklerna. Försökte ändå tänka positivt med att den är ju inte så lång. Men när snitthastigheten är drygt 10 km/h så tar det sin lilla tid ändå. 39 serpentiner och efter några av dem så kunde det vara ett lite flackare parti men aldrig att det var serpa och flackt två gånger i rad. Efter ett tag så förstod man att vila så mycket det bara gick när det var lite flackt (så där en 6-7 %) för efter nästa serpa kommer det bli überbrant igen. Här var ingen trafik alls så man kunde ta varje serpa med största möjliga svängradie så att benen fick några sekunders "vila". Denna klättringen var mycket trevligare än Stelvio och Gavia. Med sin skog och vackra hus längs vägen var det lite som att köra hemma. Bilar och motorcyklar såg man inte skymten av och känner man att man klarar de branta partierna är det en klättring jag verkligen kan rekommendera. Även nedförskörningen mot Monno var behaglig och trevlig.
Är man Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna så skall man såklart ha ett bergspass i Italien uppkallat efter sig.
En liten friggebod i bergen vore ju trevligt att ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar